Proud to be a part of these days

I natt drömde jag det igen. Två nätter i rad. Det märks att det börjar närma sig.
Jag drömde att jag sitter där igen, i flygplanet, vi har precis börjat komma upp på lite höjd.
Då händer det! Allting blir tyst. Hoho, motorerna? Vart tog ni vägen? Planet vänder sig med nosen neråt och där vaknar jag. Det finns inga gränser på min flygrädsla längre. Hjärtat rusar i bröstet på mig bara av blotta tanken. Och om två veckor ska jag plåga mig igenom det igen. 4 timmar till Mallorca och 4 timmar hem igen. Det är 8 timmars rädsla för mitt liv. 8 timmar! Mamma...

Jag har därför börjar bearbeta flygrädslan lite och lite bra tajmat så var det en artikel på aftonbladet.se senast idag.
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/psykestress/article1728193.ab 
Den hjälpte dock inte. Han berättar en massa skitförklaringar till alla konstiga ljud och att det finns ett reservsystem som går igång ifall det vanliga skulle kvadda och att planen kontrolleras efter en checklista inför varje flygning så det är i princip omöjligt för ett plan att störta. Okej smurto, men nu är det ju så att plan störtar i vilket fall. Och det skulle inte förvåna mig om jag lyckades vara med i det enda av miljoner flygplan som störtar. That's just my luck.

Jag lägger nog ner projektet att komma över rädslan och accepterar mitt öde istället. Jag tänker dock göra det bästa av situationen och läsa detta;
http://www.kvp.se/resor/1.1106900/overlev-en-flygkrasch

Måste kolla upp hur många rader ifrån nödutgången vi sitter!!!
Sitter vi längre än 7 rader bak så börjar jag blöda näsblod.
En annan sak som oroar mig en hel del är att för att ha större chans att överleva så ska man inte ta lugnande eller dricka för mycket innan.
Jag som hade tänkt att antingan A. Ta lugnande of course. Eller B. Låta Magnus bjuda mig på en whiskey och sedan somna sött.
Vad gör jag nu? Tacksam för svar.